framhållit, torde grundvalen för en lagstiftning i detta ämne böra utgöras av civilrättsliga lagbud, till vilka därefter för beredande av erforderlig effektivitet en straffbestämmelse kunde anknytas.
Det av lagberedningen utarbetade förslaget torde emellertid, även om vad som föreslagits under vissa förhållanden kunde vara lämpligt, icke, med den utveckling förhållandena tagit, vara ägnat att för ägare eller innehavare av marker, där skogsbär växa, medföra det skydd mot ett obehörigt borttagande av dessa bär, vartill de kunna vara berättigade. Mycket ofta torde dessa marker, även å egendomar av mindre omfattning, vara belägna så långt från själva gården, att ett fridlyst område av den omfattning lagberedningen föreslår icke skulle i detta hänseende vara av någon större betydelse. Huruvida en rätt bör stadgas för jordägarna att utan avseende på belägenheten för bärplockning av allmänheten fridlysa visst område å sin egendom, lärer bliva föremål för undersökning. Likaså lärer vid undersökningen böra övervägas, huruvida åt lokala myndigheter må kunna uppdragas att för vissa orter efter förefallande behov, inom i lagen medgivna gränser, meddela bestämmelser.
Överhuvudtaget är det icke möjligt att i frågans nuvarande läge angiva det eller de sätt för dess lösning, som framför andra böra sökas, utan lärer detta kunna framgå först efter omsorgsfull prövning såväl av de förslag, som redan föreligga, som av de uppslag, vartill den senaste tidens erfarenhet kan föranleda.
Vad som vid en dylik lösning särskilt framträder såsom förorsakande svårigheter äro de högst olikartade förhållandena, som i detta hänseende råda inom skilda landsdelar. Under det att behovet av en lagstiftning i detta ämne i södra och mellersta delarna av vårt land gjort sig mer eller mindre starkt gällande, torde för de nordligare trakterna, i all synnerhet de tre nordligaste länen, ett motsvarande behov knappast förefinnas. Men även i övriga delar av landet lära förhållandena vara ganska olika på olika orter. Härtill måste uppenbarligen vid den undersökning, som anordnas, tagas nödig hänsyn, så att den blivande lagstiftningen bliver anpassad efter olika trakters olika förhållanden och behov samt icke på något håll sträckes längre, än nödvändigheten kräver.
Enligt utskottets mening bör nämligen såsom ett allmänt önskemål uppställas, att lagstiftningen – på samma gång den söker åt jordägaren bevara den rätt att tillgodogöra sig de å hans mark växande skogsbären, som skäligen böra anses tillkomma honom, och avlägsna de olägenheter den nuvarande obegränsade friheten i förevarande hänseende visat sig medföra – måtte, allt framgent, särskilt med hänsyn till den
