vilken mån jordägaren kan vara pliktig underkasta sig inskränkning i utnyttjandet av äganderätten till de vilda bär, som växa å hans mark. Vid skärskådande av frågan ur sistnämnda synpunkt framstår såsom uppenbart, att belägenheten av den mark, som är ifråga, måste tillmätas en väsentlig betydelse. Såsom förhållandena i detta län äro, synes jordägaren icke böra vara skyldig tåla intrång av annan, då det gäller bärplockning å inägor. Det måste nämligen förutsättas, att å nämnda ägor jordägaren är i tillfälle att själv tillgodogöra sig de vilda bär, som äro av ekonomisk betydelse, och rätten därtill synes han böra få utnyttja utan att särskild åtgärd från hans sida i syfte att tillkännagiva sin önskan att det göra erfordras. – I fråga åter om mark, längre avlägsen från själva gården, torde det böra bero på, huruvida den mark, där bären växa, är så belägen, att bären icke alls eller endast i ringa omfattning kunna antagas bliva av jordägaren tillgodogjorda. Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande föreställer sig visserligen, att detta förhållande sällan eller aldrig skall visa sig inträffa i detta län, där utägor vanligen ligga på jämförelsevis korta avstånd från hemmanet. Önskar jordägaren bliva tillförsäkrad att tillgodogöra sig bärskörden utan intrång av allmänheten och från bärplockning fridlysa ett visst område, med äventyr av rättspåföljd för överträdelse mot fridlysningspåbudet, bör han äga att hos ortsmyndighet påkalla prövning av fridlysningens befogenhet. Denna prövning synes utan fara kunna uppdragas åt vederbörande kronofogde eller magistrat.
En lagstiftning i ämnet torde böra inrymma rättspåföljd för överträdelse av fridlysningspåbud som ock för skadegörelse å mark eller hägnad under bärplockning å tillåtet område.»
Konungens befallningshavande i Värmlands län anför: »Att helt upphäva rätten att tillvarataga vilda bär å annans mark synes Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande allt för mycket strida mot hittills gällande rättsuppfattning. Däremot lärer det vara av behovet påkallat att väsentligen inskränka och begränsa nämnda rätt. Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande håller sålunda före, att det bör i lagstiftningsväg såsom allmän rättsregel fastslås, att en marks bäravkastning likasom varje annan avkastning av marken i främsta rummet tillkommer markägaren, dock att från denna allmänna regel få gälla undantag för de fall, att markägaren får förutsättas ej kunna eller vilja själv tillgodogöra sig bäravkastningen eller där olägenheterna av den fria bärplockningen eljest icke kunna anses vara av mera väsentlig art. I anslutning härtill tillåter sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande föreslå, att fri bärplockningsrätt icke må förekomma å tomtområde, varest boningshus finnes
