och anför därefter följande: »Någon medelväg torde därför böra utfinnas, varigenom jordägarnes berättigade intressen tillgodoses utan att därför den icke jordägande befolkningen utestänges från möjligheten att under vissa förutsättningar få tillgodogöra sig en naturtillgång, som eljest säkerligen skulle i stor utsträckning förfaras.
Att träffa fullt tillfredsställande bestämmelser för frågans lösning i nu antydd riktning är naturligtvis förenat med stor svårighet, men som ledande princip vid en blivande lagstiftning härom synes böra gälla, att jordägare, som verkligen vill och kan själv tillgodogöra sig de vilda bären å sin mark, också skall äga rätt att med andras uteslutande göra detta, men att i övrigt, d. v. s. där jordägaren icke själv vill eller icke rimligtvis anses kunna tillgodogöra sig bärskörden, denna, såsom i allmänhet hittills varit fallet, skall stå öppen för andra.
I enlighet härmed borde således bärplockning fritt få äga rum å kronans marker samt å härads- och sockenallmänningar, byskogar och andra dylika samfälligheter ävensom å enskilda jordägares marker, där ej ägaren i enlighet med i lag givna bestämmelser utverkat fridlysning mot bärplockning å hela eller viss del av sitt område.
Dylik fridlysning torde böra meddelas av Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande och beviljas varje jordägare, som därom ansökte, för visst område ej överstigande i lag bestämd maximiareal.
Denna areal borde, om tillgången på skogsbär därtill föranledde, få uttagas å olika delar av ägorna utan avseende å belägenheten.
Möjligen skulle kunna ifrågasättas, att undantagsvis även område överstigande maximiarealen finge fridlysas, därest jordägaren nöjaktigt kunde visa, att han för egen del eller till exempel genom utarrendering av bärskörden därå tillvaratoge densamma. Vidare torde vara behövligt möjliggöra fridlysning å mark, där pågående skogskultur kunde påfordra sådant skydd. Någon maximiareal för fridlysning av sistnämnda slag borde naturligen ej bestämmas.
Slutligen vill Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande hemställa, att vid en blivande utredning måtte tagas i övervägande, huruvida icke dels för att underlätta upprätthållandet av meddelade fridlysningar och del för att motverka en mera affärsmässigt och i större skala bedriven bärplockning, den fria bärplockningen, där sådan finge äga rum, borde förbehållas befolkningen inom detta område.»
Konungens befallningshavande i Malmöhus län yttrar, bland annat: »Det synes vara erforderligt att i första hand ordna den civilrättsliga sidan av frågan eller med andra ord genom lag fastslå, huruvida och i
