Skogsvårdssynpunkten måste ock beaktas, där bärplockningen, såsom ofta är fallet, bedrives å områden, vilka äro föremål för skogskultur.
Samtliga nu angivna synpunkter hava vunnit beaktande i ett utkast till lagbestämmelser i ämnet, som i anledning av riksdagens ovanberörda skrivelse blivit inom justitiedepartementet utarbetat. Genom 1 § beredes ägare och brukare av jord erforderligt skydd mot obehörigt intrång av bärplockare å områden, som med hänsyn till deras närbelägenhet intill bostäder böra vara fredade. I 2 § fastslås den med det av ålder rådande föreställningssättet överensstämmande grundsatsen, att bär i skog och mark må fritt plockas av vem som helst, såvida det kan ske utan skada å skog eller stängsel. Denna grundsats modifieras genom bestämmelserna i de båda närmast följande paragraferna. Enligt 3 § kan nämligen ägaren eller brukaren av en fastighet, när han själv vill tillgodogöra sig bärskörden, hos Konungens befallningshavande i länet utverka förbud mot bärplockning av allmänheten å ett eller flera bestämda inhägnade områden om tillhopa högst 20 hektars ytvidd, och enligt 4 § kan sådant förbud för viss tid meddelas beträffande områden, å vilka uppväxande skogsplantor skulle kunna genom bärplockningen skadas. 5 och 6 §§ innehålla närmare bestämmelser angående meddelande och återkallande av sådana förbud samt sättet för deras kungörande. För att förläna de sålunda föreslagna bestämmelserna erforderlig effektivitet lärer det vara nödigt att stadga straff för olovlig bärplockning å annan mark. Stadgande härom har införts i ett särskilt utkast till vissa ändringar i strafflagen.
Bygges lagstiftningen på nu antydda principer, lärer något behov icke förefinnas att begränsa densamma till att gälla rikets södra och mellersta delar. Den grundsats, som i 2 § kommit till uttryck, bör uppenbarligen äga giltighet även för de nordligaste länen, och de inskränkningar i den fria bärplockningsrätten, som i 1, 3 och 4 §§ ifrågasatts, sträcka sig icke längre än behovet även i dessa län kan kräva. Vad särskilt beträffar 3 §, må framhållas, att då förbud, som där avses, icke får meddelas för större områden än 20 hektar, de stora skogarna i Norrland även enligt förslaget komma att stå öppna för bärplockning av var man. Givetvis är det också önskvärt att icke utan tvingande skäl uppställa olika civilrättsliga och straffrättsliga regler för olika delar av landet.
De bär, vilkas tillgodogörande har den ojämförligt största ekonomiska betydelsen, äro lingonen. Att låta den ifrågasatta lagstiftningen gälla endast lingon skulle dock vara mindre välbetänkt. Vissa andra bärsorter, särskilt blåbär, hallon, smultron och även hjortron, äro redan
