nu föremål för plockning till avsalu, och det är att hoppas, att dessa naturrikedomar i framtiden komma att i högre grad än hittills tillvaratagas. Löses icke frågan nu, komma framdeles stridigheter att uppstå angående sådan bärplockning. Det är därför av vikt att fastslå, å ena sidan att även sådana bär få fritt plockas i skog och mark, å andra sidan att förbud däremot kan meddelas av de i 3 och 4 §§ nämnda anledningar. Vad särskilt beträffar förbud enligt 4 §, lärer möjligheten att förbjuda plockning av hallon vara av stor betydelse ur skogsvårdssynpunkt, enär sådana bär ofta ymnigt förekomma å hyggen, där åtgärder för skogens återväxt kunna behöva vidtagas.
I själva verket utgör frågan om rätten till bärplockning endast en del, låt vara den praktiskt mest betydelsefulla delen, av ett mera omfattande spörsmål, nämligen i vad mån jordäganderätten innefattar rätt att tillgodogöra sig de alster naturen själv frambringar. Detta spörsmål är även i andra avseenden enligt svensk rätt oklart. Även vilda blommor och örter samt svamp torgföras allmänt i städerna, och det vore utan tvivel önskvärt, om rätten att tillvarataga sådana naturalster i detta sammanhang kunde bliva reglerad. Av större praktisk betydelse är frågan om rätten att insamla tall- och grankottar, varom vid 1914 års riksdag väcktes en motion, som tillstyrktes av lagutskottet, men icke vann andra kammarens bifall. Då dessa frågor äga sådant samband med den i riksdagens skrivelse omförmälda, att de lämpligen böra lösas i ett sammanhang, hava dels i 7 § av det utkast, som huvudsakligen handlar om rätten till bärplockning, dels i förut omförmälda utkast till ändringar i strafflagen upptagits bestämmelser härom, för vilkas innehåll i det följande skall redogöras. Förstnämnda utkast har i följd härav fått till överskrift »Om rätt till bärplockning och tillvaratagande av vissa andra naturalster».
Från flera håll och bland annat i två vid 1913 års riksdag väckta, till jordbruksutskottet hänvisade motioner har påyrkats, att användande av s. k. bärplockningsmaskiner vid lingonskörd borde förbjudas huvudsakligen av det skäl, att dylika redskap skulle i hög grad skada de växande plantorna och därigenom äventyra ett kommande års skörd. Frågan om plockningsmaskinernas skadliga inverkan på bäråterväxten är emellertid, såsom nämnda utskott (i sitt utlåtande nr 48) framhåller, ännu icke slutgiltigt utredd. Resultatet av de undersökningar, som härom pågå, bör givetvis avvaktas, innan lagstiftningen ingriper på detta område. Skulle bestämmelser härom finnas påkallade, torde de utan svårighet kunna infogas i en förut antagen lag om rätt till bärplockning m. m.
