Hoppa till innehållet

Sida:P.M. ang. rätt till bärplockning m.m..djvu/41

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
39

därigenom, att det ifrågavarande området uteslutes ur förteckningen över fridlysta områden.

I 7 § hava upptagits bestämmelser angående tillvaratagande av vissa andra växtrikets alster än bär, nämligen vilda blommor eller örter samt ätlig svamp ävensom tall- och grankottar, som finnas på marken eller på avverkade eller kullfallna träd och som således äro åtkomliga utan klättring i träden. De grundläggande bestämmelserna i 1 och 2 §§ hava ansetts böra tillämpas även å sådana naturalster. Principen blir alltså, att de få plockas eller samlas av vem som helst, dock icke i trädgårdar eller därmed jämförliga områden, ej heller mot förbud av markens ägare eller brukare i omedelbar närhet av boningshus. Ägaren eller brukaren synes även i detta avseende böra fredas mot närgångenhet. Skulle det ur skogsvårdssynpunkt finnas påkallat att för något visst område meddela förbud för allmänheten att insamla dylika naturalster, bör sådant förbud kunna utfärdas. Med hänsyn till det ringa värde dessa naturalster äga har det däremot ansetts obehövligt att medgiva fridlysning i ägarens eller brukarens enskilda intresse.

8 § innehåller bestämmelser angående överklagande av Konungens befallningshavandes beslut i fråga om förbud mot bärplockning eller tillvaratagande av andra naturalster. Talan mot dylika beslut synes vara av beskaffenhet att böra prövas av regeringsrätten. Stadganden härom har införts i 2 § 11 mom. av lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Av de ändringar, som föreslagits i strafflagen, är den som stadgar straff för olovligt tagande av kottar från växande träd, förtjänt av särskild uppmärksamhet. I gällande lag förekommer icke någon bestämmelse härom, och det torde knappast kunna antagas, att ett sådant förfarande i och för sig är straffbart. Skadegörelse å träden medför däremot otvivelaktigt ansvars- och ersättningsskyldighet, men härför förutsättes, att ägaren eller brukaren av marken lyckas bevisa, vem som orsakat sådan skada. Att åstadkomma bevisning härom är naturligtvis förenat med stora svårigheter. Även i annat avseende medför kottplockning från växande träd allvarliga olägenheter ur skogsvårdssynpunkt. Därigenom att träden berövas frökottar hindras nämligen självsådd av skogen och äventyras alltså skogens återväxt. Särskilt gäller detta i sådana fall, då vid avverkning av en skogstrakt fröträd lämnats kvarstående, ändamålet därmed förfelas helt och hållet, om ickekottarna lämnas i fred, så att fröna kunna spridas över det avverkade området.

Nu antydda synpunkter hava närmare utvecklats i en vid 1914 års