värde, som han endast sällan i någon mera avsevärd omfattning tillgodogjorde sig. När därför strafflagen bland stöld- och åverkansobjekten upptager ollon och nötter men icke kottar, torde detta hava stått i full överensstämmelse med grundsatsen att förbehålla jordägaren de produkter, som för honom kunde anses äga ekonomiskt värde. Först under senare år har i samband med vidsträcktare skogskultur inträtt en ökad efterfrågan av tall- och granfrö, och som följd härav har uppkommit en betydande stegring av kottarnas värde. Jordägaren synes vid sådant förhållande med fog kunna äga anspråk på enahanda straffskydd mot olovligt tillägnande av kottar, som lagstiftningen sedan lång tid tillerkänt honom i fråga om ollon och nötter. Förutom den förlust, som tillskyndas honom därigenom att han förhindras att själv tillgodogöra sig kottarna å honom tillhöriga träd, kan han under vissa förhållanden få vidkännas även direkta utgifter, såsom för frösådd och liknande ändamål. Det allmänhetens intresse, som må förefinnas i upprätthållandet av en sedan gammalt ej ifrågasatt rätt att insamla kottar å annans mark, måste vara av underordnad betydelse i jämförelse med de viktiga hänsyn, som framför allt ur skogsvårdens synpunkt kräva tillgodoseende, och samma intresse varder för övrigt enligt utskottets mening fortfarande i skälig omfattning tillgodosett därigenom, att rätten att insamla kottar från marken eller från hyggen och vindfällen icke beröres av den ifrågasatta lagstiftningsåtgärden.»
På grund av vad sålunda blivit anfört hemställde utskottet, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta utreda, huruvida och på vad sätt straffbestämmelser må kunna meddelas till förekommande av olovligt tillägnande av kottar från växande träd å annans mark, samt därefter för riksdagen framlägga det förslag, vartill denna utredning kunde föranleda. Denna utskottets hemställan bifölls av första kammaren – som emellertid ansåg, att den del av utskottets motivering, som hänförde sig till jordägarens enskilda intresse att lämnas i okvald besittning av de å hans träd växande kottarna, borde utgå – men blev av andra kammaren avslagen med 99 röster mot 67.
Av skäl, som förut framhållits, torde jämväl rätten till plockning av kottar från växande träd böra i detta sammanhang regleras. Den enda ur skogsvårdssynpunkt fullt tillfredsställande lösningen synes vara att helt och hållet förbjuda sådan kottplockning å annans mark. De skäl, som tala mot ett allmänt förbud mot bärplockning å annans mark, göra sig icke med tillnärmelsevis samma styrka gällande, då fråga är kottplockning från växande träd. Mellan dessa fall föreligger nämligen
