den väsentliga skiljaktigheten, att kottplockning från växande träd å annans mark näppeligen för det allmänna föreställningssättet torde framstå såsom ett lovligt förehavande. Detta är också ganska naturligt, om man besinnar, huru lätt skada å träden därigenom vållas och att det för en sund rättsuppfattning står klart, att någon rätt att tillgodogöra sig vilda naturalster icke är för handen, med mindre sådant kan ske utan skada för ägaren av den mark, varå de finnas. Någon civilrättslig bestämmelse, varigenom den, som äger trädet, tillerkännes rätt till därå växande kottar, lärer vid sådant förhållande icke vara av behovet påkallad. För att göra denna rätt i högre grad än hittills respekterad erfordras däremot en straffbestämmelse, varigenom olovligt tillägnande av kottar från växande träd likställes med olovligt tillägnande av ollon eller nötter. Bestämmelser härom hava för den skull införts i 20 kap. 2 § och 24 kap. 3 § strafflagen. Att av en sådan lagstiftning skulle bliva en följd, att frökottar icke komme att i önskvärd utsträckning insamlas för fröklängningsanstalternas behov, lärer icke behöva befaras. Med det jämförelsevis höga värde dessa naturalster numera hava komma jordägarne säkerligen att sörja för att de bliva tillvaratagna.
I sammanhang med den sålunda vidtagna ändringen i 24 kap. 3 § strafflagen har den däri nu förekommande straffbestämmelsen för olovligt tillägnande av växande gräs eller torv överflyttats till 4 § i samma kapitel. För dylikt tillägnande synes den i sistnämnda lagrum stadgade straffsatsen vara fullt tillräcklig. Genom en sådan överflyttning vinnes också den fördelen, att 3 § endast kommer att handla om olovligt tillägnande av träd eller något, som hör till träd, om vilket förfarande enligt 20 kap. 2 § gäller, att det skall straffas såsom stöld, där värdet av vad som tillgripits överstiger 15 kronor.
Med sådant olovligt tillägnande, som för närvarande omhandlas i 24 kap. 4 § strafflagen, har i utkastet likställts olovligt tagande av jord, lera, sand, grus, sten eller andra dylika mineraliska ämnen ävensom olovligt tagande av tång från annans strand. Detta torde näppeligen innebära annat än ett förtydligande av ifrågavarande lagrum. Åtminstone har i rättsskipningen den meningen gjort sig gällande, att olovlig sten- eller tångtäkt kan medföra ansvar enligt nämnda paragraf.[1]
De straffbestämmelser, som funnits påkallade för att giva erforderlig effektivitet åt de civilrättsliga reglerna angående rätt till bärplockning och tillvaratagande av med bär jämförliga naturalster, hava ansetts
- ↑ Se Kungl. Maj:ts utslag den 9 februari 1874 (N.J.A. s. 115) och den 31 augusti 1891 (N.J.A. s. 400).
