P. M.
angående rätt till bärplockning och tillvaratagande av vissa andra naturalster.
Frågan om rätt till bärplockning å annans mark har under de senaste åren, huvudsakligen på grund av ökad efterfrågan å lingon och dessas därigenom stegrade handelsvärde, erhållit en förut icke anad praktisk betydelse. I saknad av uttryckliga lagbestämmelser i ämnet och då någon fullt stadgad, för hela landet gemensam rättsuppfattning icke utbildat sig, har på detta område uppkommit ett osäkerhetstillstånd, vilket givit anledning till misstämning och slitningar mellan den jordägande befolkningen och bärplockarne.
Härom vittnar redan en vid 1899 års riksdag inom andra kammaren väckt motion, i vilken anfördes, att i allmänna rättsmedvetandet hos folket ej inginge behörig känsla av aktning för jordägarens äganderätt till de bär, som växa å hans skogs- och hagmarker, såsom lingon, blåbär m. fl. I forna tider, då dessa bär ej hade något större värde, hade den därav vållade skadan varit mindre kännbar, men numera, då exporten till främmande länder av skogsbär från sydliga och mellersta delarna av Sverige nått en så betydande omfattning, att på flera ställen ägarne av mindre och magrare hemmansdelar hade, om ej den huvudsakligaste, dock en ganska avsevärd del av sin inkomst genom försäljning av skogsbär, bleve det för jordägaren till verklig skada och förlust, om hans ägor på detta sätt skövlades av obehörigt folk. På grund härav föreslog motionären, att riksdagen skulle hos Kungl. Maj:t anhålla om förslag till sådana ändringar eller tillägg till strafflagen, att därigenom det i denna lag uttalade förbud mot olovligt tillägnande av t. ex. ollon och nötter jämväl komme att omfatta alla ute å marken växande vilda bär, såsom smultron, hallon, blåbär och lingon m. m.
I utlåtande (nr 12) över nämnda motion anförde lagutskottet, att enligt utskottets förmenande den enda påföljd, som kunde uppkomma
