— 101 —
brinnande, ju mindre han hade njutit af detta lif, hvilket han förstod med den bröstsjukes hela uppjagade mottaglighet för intryck från verklig- hetens värld.
Och därför dröjde han vid minnet af vårarna. Han glömde aldrig den lurande fienden inom sitt bröst, tvärtom kunde vårarna för honom medföra en melankoli, som var så stark och tillika så oreflekterad, att han understundom efter en längre promenad, när han kom hem, trött i alla lemmar, och med sina kläder drog in lukten af frisk luft och våt jord på sitt rum, ofta öfverraskade sig själf med, att han grät stilla och ymniga tårar, som ett barn gråter, när det på de storas frågor, hvarför det gråter, bara svarar: »Det vet jag inte».
Men han njöt om vårarna af det uppspirande lifvet, af gräset, som började sticka upp, af blåsipporna, som gummor gingo omkring och sålde, af träden, som knoppades, af himlen, som blef varmt blå med hvita, mjuka skyar, af luften, som blef ljum, af solen, som stekte mellan husraderna och af fåglarna, som sutto och drillade på almarnas grenar omkring den gamla kyrkan. Isynnerhet älskade han fåglarna, och han roade sig som ett barn åt att gå och se på deras lekar, höra dem drilla och se, hur de parade sig och bygde bo.
Därute tjöt emellertid vinden. Den bullrade uppe i skorstenen och hven genom springorna in på vinden. Ute på gatan satte den i rörelse en
