— 100 —
i natten, försökte han framför alt att få syn på sin gamla domkyrka. Med båda händerna skyggande för ögonen och med armbågarna stödda mot fönsterkarmen satt han och stirrade ut i mörkret. Han kunde ej urskilja annat än de dunkla konturerna af den väldiga bygnaden. Men ändå mindes han lifligt de långa aftnar, när han gått ensam i alléerna omkring kyrkan eller en ljum sommarkväll setat på någon af de grönmålade sofforna i almarnas skugga. Isynnerhet mindes han vårarna.
Vårarna!
Ensam hade han lefvat under hela sin ungdom. Med ett par vänner från skolan hade han visserligen sällskapat. Men han hade ändå känt sig ensam. Ty sjuklig som han var, hade han aldrig kunnat deltaga i sina jämnårigas lekar. Han hade gått för sig själf, grubblat och läst, läst och grubblat. Ständigt hade den tanken stått för honom, att hvad han än blef i lifvet, så skulle han aldrig stanna i detta lif, till dess att han blef gammal, knappast tills han blef en mogen man. Och med en sjuklig fruktan hängde han fast vid det förfärliga i den tanken, att han kanske skulle dö, utan att någonting efter honom skulle påminna om, att han hade lefvat. Han trodde på ett annat lif, och han trodde sig ej hänga fast vid jordelifvet. Men utan att han själf gjorde sig reda därför, glödde och brann i hans innersta en kärlek till lifvet och alt hvad i lifvet fans, en kärlek, som var dess mera stark och
