— 103 —
»Stör jag dig? Vill du, att jag skall gå?»
Gustaf var en helt annan natur än brodern. Han var tio år yngre än Ernst, och det såg i vissa fall nästan ut, som om han tillhörde en helt annan generation. Han gjorde aldrig något väsen af sig själf och sina åsigter, men han hade sina meningar för sig, klara och färdigbildade vid sina sjutton år, på ett sätt, som en person af hans fars generation skulle ha ansett för en orimlighet. Icke ens Ernst hade en aning om, hvad som i detta ögonblick försiggick inom den yngre brodern.
Gustaf hade altid känt sig illa berörd af, att brodern skulle bli prest. Och i detta ögonblick hade den unge en känsla af, att han öfverraskat den äldre under någon bönestund. Han tyckte att det ändå var bra arrangeradt att dra upp gardinen, för att man skulle kunna se kyrkan, och sedan sätta sig vid fönstret och be till gud. För rästen var det ju bara en inbillning, eftersom det ändå var så mörkt, att kyrkan inte kunde synas. Och det var inte fritt, att han för brodern erfor en känsla, hvilken var nästan föraktfull.
Ernst förstod visserligen icke fullt den yngre broderns tankegång, men han anade jämt så mycket, som att denna undrade öfver, hvarför gardinen var uppdragen, och han nu satt vid fönstret i stället för att gå till sängs. Han kände sig generad, som när man blifvit ertappad med något, hvilket har bismak af barnslighet. Han
