— 104 —
gick därför fram och släppte ned gardinen samt stälde ljuset på dess vanliga plats.
»Jag satt och såg ut,» sade han. »Ser du, det är min gamla promenadplats här ute.»
Ernst smålog nästan blygt, rädd att den andre icke skulle förstå honom, medan Gustaf å sin sida drog en lättnadens suck och belåtet tänkte för sig själf: »Jaså, det var en annan sak.»
Högt yttrade han i stället:
»Jag tänkte bara komma in och språka litet en stund.»
Men hur det var, ville samtalet icke riktigt komma i gång. Bröderna sutto där, som om de varit främmande för hvarandra, och de kände båda, att ett afstånd kommit emellan dem, som icke var så lätt att öfverspringa.
När Gustaf efter en stund gick in till sig, hade han en förnimmelse, som på en gång gladde och förbryllade honom. Han hade altid tyckt, att det fans något gemensamt, som vidlådde alla prester, antingen de voro stora eller små, gamla eller unga, feta eller magra, burgna kontraktsprostar eller halfsvultna pastorsadjunkter. Men detta presterliga kunde han ännu icke iakttaga hos brodern. Och han funderade nu med ett ironiskt leende, som var honom eget, när han gick för sig själf, öfver, huruvida detta presterliga, som han till sin glädje tyckte sig sakna hos brodern, först skulle komma med åren och i så fall, hur snart det skulle komma. Eller kanske det var något sakramenterligt, som medde-
