— 107 —
Att umgås med prester hade blifvit henne ett verkligt behof. Hon ansåg det rent af för ett af de kraftigaste medlen att underhålla hennes andliga lif, och hon var outtömlig på uppfinningar, för att denna källa icke skulle utsina.
Hallins umgicks understundom hos biskopens, och det var henne en stor tröst att minnas, att han en gång i ett samtal om, hur man rätteligen skulle kunna strida mot tidens farliga ande, hade sagt till henne, att om kyrkans stridsmän hade många bundsförvandter i hemmen, sådana som hon, så skulle deras strid vara lättare. Ty hon beundrade biskopen, därför att han i hennes ögon mer än en vanlig prest stod nåden nära. Men i sitt hjärta hyste hon ibland vissa tvifvelsmål, som hon dock aldrig skulle hafva velat låta komma öfver sina läppar. När hon såg på denna högväxta, resliga gestalt, på hvars bröst det gyllene korset vid alla högtidliga tillfällen glänste, när hon såg hans myndiga, befallande min, hörde hans stämma, som hon vanligen ville kalla manlig, men som hon understundom tyckte skar i nästan rått, när hon såg dessa köttiga, svällande läppar och den kalla blicken i de grå ögonen, som ibland kunde blicka litet hånfullt ut under de gråa, buskiga ögonbrynen, då — ja — då kunde fru Hallin understundom tänka den syndiga tanken: »Är detta månne, hvad Herran menade med att taga sitt kors på sig?» Men när hon någon gång låtit sådana tankar komma sig till last, förebrådde hon sig det altid. Ty
