— 9 —
Dessutom var hon medlem af den kristliga societeten i Upsala, och hon delade sina intressen mellan middagsspisningen, med hvilken hon försörjde sin kropp, och halfteologisk lektyr, som födde hennes själ. När de populära teologiska föreläsningarna blifvit moderna, hörde hon till deras ständiga auditorium. Hon hade en liten fällstol, som hon bar med sig för att slippa stå. Och allt hvad hon ägde af obrukade moderskänslor, hade den gamla mön under dessa fem år slösat på Ernst Hallin, hvilken hon omhuldade, för hvars räkning hon handlade och tänkte, som hon afgudade och skämde bort.
Ernst Hallin gick med långa, litet gungande steg sin vanda väg fram nedåt Flusterpromenaden. Det var mulet och ruskigt ute, blott få vandrare syntes till, och de, som voro ute, hade brådtom, gingo med händerna i fickorna och hufvudet djupt neddraget mellan axlarna hastigt fram öfver gatorna, där den nyfallna snön var skottad undan från trottoarerna, men låg högt upp i rännstenarna på båda sidor om körbanan.
Han undvek Ågatorna för att icke behöfva passera Nybron och akademiska knuten, där det alltid var mycket folk, och valde i stället Trädgårdsgatan för att ostörd få komma ned i Flusterpromenaden. Ty han ville vara ensam. Eljest kom han icke hem tidigt nog; och en halftimme senare än vanligt var detsamma som tre sidor för litet i kollegiet.
