— 112 —
tala på det sättet. Jag tycker det ligger något förnedrande i det. Han är ju ingenting annat än en vanlig prestkandidat. Och en mycket vanlig till på köpet.»
Selma hade riktiga tårar i ögonen.
Men modern skakade bara på hufvudet och svarade:
»Vi måste taga emot det goda som bjudes oss med det rätta sinnet och icke sätta oss till doms öfver människorna.»
Men den som förstod att sätta värde på fru Hallins sätt att lyssna till hans tal, och som därför också hade en hög tanke om fru Hallins både begåfning och människokännedom, det var pastor Simonson själf. Han fann det lärorikt att samtala med denna troende kvinna och blicka in i hennes fördolda strider. Och detta var så mycket märkvärdigare, som fru Hallin i almänhet icke sade någonting als själf, utan lät pastorn tala och endast satt andäktigt och hörde på.
Selma kunde han däremot icke riktigt med. Hon motsade honom sällan, isynnerhet icke i moderns närvaro. Men när han länge och med ifver förfäktat en mening, hade hon ett sätt att sitta och moltiga, hvilket kändes som en envis och hårdnackad opposition. Och pastorn kunde inte tåla opposition.
Pastor Simonson hade emellertid på sista tiden kommit mera sällan. Han hade reflekterat på sina besök i den Hallinska familjen, och. kommit till det resultat, att när det fans en ung
