— 111 —
ganska amper tillrättavisning, och att hon på ett mycket tydligt sätt låtit honom förstå, att unga herrar inte ska komma och göra sig vigtiga.
Men med de unga pastorerna var det annan sak. Dem kunde hon sitta och lyssna på med den största andakt, medan hon lät nålen hvila och långsamt nickade med hufvudet liksom för att bättre inskärpa orden i sitt minne, och om hon motsade dem, skedde det med den största undfallenhet, nästan som om hon bedt om ursäkt för, att hon kunde vara af annan tanke. Ja, hennes inkast kunde till och med låta så ödmjuka, som om hon ville säga, att det naturligtvis inte kunde komma i fråga annat, än att pastor Simonson hade rätt, men att hon bara bad honom förklara sig litet tydligare, så att hon skulle kunna förstå honom riktigt.
En afton hände det efter ett sådant samtal, när mor och dotter voro ensamma, att Selma med en darrning på rösten, som kom af vrede, frågade modern:
»Hur kan mamma nedlåta sig till att tala i en sådan ton med pastor Simonson?»
Fru Hallin såg aldeles häpen ut. Hon förstod inte.
»Nedlåta mig. Hvad menar du med det?»
Selma blef röd af ifver.
»Jag menar,» sade hon, »att mamma talar till honom, som om han visste så förfärligt mycket mer än mamma och hade erfarit så oändligt mycket mer. Det plågar mig att höra mamma
