— 114 —
anspelningar, eller också brydde han sig helt enkelt icke om det.
Emellertid en eftermiddag vid sextiden, aldeles som vanligt — ringde det på tamburklockan, och pastor Simonson trädde in.
Han kom fram och hälsade på fru Hallin som han plägade göra, slog sig ned i sin vanliga stol, och fru Hallin skickade genast upp och frågade, om inte herr Ernst, som han ännu kallades hemma, ville komma ner. Men jungfrun kom tillbaka med en hälsning, om icke pastor Simonson i stället ville komma upp en stund på »herr Ernsts» rum. Ty adjunkten var utgången, och de kunde då få språka ensamma.
Fru Hallin såg litet ledsen ut, men beherskade sig och bad pastorn vara så god och stiga en trappa upp.
»Dröj inte för länge,» tillade hon.
När pastor Simonson kom upp på adjunktens rum, fann han sin vän sittande i soffan. Han lutade hufvudet i handen, och det var något så slappt och sammansjunket i hela hans stälning, att pastorn nästan anade oråd. Skulle tviflets ande verkligen ha fått insteg äfven hos denne …
»Goddag,» sade han och gick ett par steg närmare.
Ernst Hallin satte sig upp och såg framför sig med en slö och förvirrad blick. Han förde långsamt fingrarna uppåt hufvudet och trefvade med en underlig rörelse i håret. Därefter reste
