— 115 —
han sig upp, som om han gått i sömnen, och tog vännen i hand.
»Jaså, du är här,» sade han. »Ja, det var sant. Välkommen. Hur är det med dig nu för tiden?»
Det kom hastigt och entonigt som en utanlexa.
Pastorn betraktade honom skarpt.
»Med mig. Jo, tack bra. Det är visst bättre att fråga, hur det är med dig.»
Ernst fick plötsligt ett aldeles klart och bestämdt uttryck i sitt ansigte.
»Jag mår fullkomligt bra,» sade han kort. »Vill du inte sitta ner?»
Den andre satte sig hastigt, men tog icke sina ögon från vännens ansigte. Ernst hade förändrat sig mycket på den sista tiden. Kinderna hade fallit in, ögonen sutto djupt i sina hålor, och den mörka randen omkring dem var mörkare och bredare än någonsin. Och så låg det ett uttryck i hans ansigte, som om han gick och var rädd för andra. Pastor Simonson märkte, att den andre betraktade honom från sidan, och det ryckte omkring Ernst mun, medan han satt tyst. Icke ett ögonblick kunde han hålla sina händer stilla. De långa, smala fingrarna löpte med en febril brådska upp och ned för soffkarmen, och han skrattade till ett par gånger, nervöst och kort, som om han hållit på att motarbeta gråten.
Plötsligt reste han sig upp och började att långsamt gå fram och tillbaka i rummet. Han
