— 117 —
Ernst såg hans rodnad och teg en stund med ett leende. Det såg ut, som om han njöt af den.
»Jo, naturligtvis känner jag igen dig,» sade han med en lätt tonvigt på sista ordet och med ett försök att få in något hjärtligt i tonen.
Men de båda männen kände i detta ögonblick, att det hade kommit något fiendtligt emellan dem, och de visste, att detta kommit, från och med det ögonblick, de båda börjat utveckla sig hvar för sig. Det var, som om de hade varit beherskade af olika världsmakter, och hvar för sig fruktade de att i den gamle vännen finna en farlig öfverman. Det motstånd mot sin person, hvilket pastor Simonson anade bakom den andres besynnerliga sätt, fylde honom med förvåning. Ty i deras lag hade det altid varit han, som fört ordet. När de varit ensamma, hade det också varit Simonson, som talat, och Ernst, som hört på. Och ett ögonblick föll det pastor Simonson en besynnerlig tanke in. Ja, så var det verkligen. Fastän han aldrig tänkt på det, så hade Ernst Hallin aldrig gifvit honom sitt förtroende, utan när vännen icke motsade honom, så hade han, Simonson, altid tagit för gifvet, att han samtyckte. Och så hade han trott sig känna honom. Men pastor Simonson sköt bort denna tanke. Ty den var honom nästan omöjlig att fatta. Skulle Hallin, den blida, stilla Hallin, hvilken han altid satt i andra rummet, när han jämförde honom med sig själf, Ernst Hallin, hvilken han
