— 118 —
nästan betraktade som sin lärjunge i tron — skulle han i själfva verket altid, under dessa fem år, tyst och sluten, ha gått sina egna vägar? Nej, det kunde han inte tro. Men han beslöt att vara försigtig och uppmärksam.
Han såg på Ernst igen. Det spända uttrycket i dennes ansigte hade gifvit vika, och han smålog.
»Ja, nu är man här för att skaffa sig en brödkaka som lön för studierna,» sade han.
Pastor Simonson fixerade honom. Han kunde omöjligt förstå, om den andre talade ironiskt eller på alvar.
Ernst Hallin tycktes icke märka någonting.
»Det är ju det, det gäller,» fortfor han. »Se på min far. Han har arbetat här som en slaf. I tjuguåtta år eller mer har han gått här i skolans tjänst och läst och knogat och rättat temaböcker och pluggat latinsk grammatik i pojkar. Nu är han nära sextio år. Och jag vet, att han ännu har skulder, som han inte har betalat af. Jag vet det,» upprepade han häftigt, liksom om han blifvit motsagd, och hans bleka ansigte darrade. »Hvad säger du?»
Han stannade framför Simonson.
»Det är ju en helt annan sak med dig,» sade denne. »Du är ju prest.»
Ernst förändrade icke en min, utan fortfor i samma ton.
»Du har aldeles rätt. Jag ska bli prest. Då brukar det gå lättare att betala sina skulder.
