— 122 —
Han gick med beslutsamma steg in i förmaket, där hustrun satt. Öfverrocken hade han på sig och hatten och käppen i handen. Utan förberedelser dök han fram med sitt ärende, men han kände sig icke fullt så säker som ute på gatan.
Fru Hallin såg envist ned på sitt arbete. Det lade sig ett stramt veck omkring hennes mun.
»Pastor Simonson har kommit hit, och jag har bedt honom stanna till kvällen,» sade hon.
»Ja, men han har ju Ernst,» inföll adjunkten ifrigt.
Fru Hallin såg upp ifrån sitt arbete och svarade alvarligt:
»För vår sons skull bör du inte göra det.»
Och så utspann sig en ganska liflig ordväxling. Men adjunkten stod på sig. Han ville gå ut, och han skulle gå ut. Dessutom hade han redan lofvat det. Hvad brydde han sig om Simonson? Det var väl inte något brott häller att gå ut och äta kväll!
Men då tog fru Hallin på sig sin mest förstockadt förolämpade min och bad honom gå. Hon hade gjort, hvad hon kunnat, och nu finge det gärna komma ut i staden, att pastor Hallins far är ute och super på krogarna i det värsta ungkarlssällskap.
Ty fru Hallin var ond, och det på alvar. Det upprörde henne alltid, när adjunkten var borta om kvällarna, och hon hade gudilof fått
