— 121 —
»Ja, ser du, jag tänkte gå ut lite i kväll. Det är några af kamraterna, som skulle träffas.»
Därpå kom något i hviskande ton, som inte kunde höras. Men så höjde sig lektorskans röst:
»Låt bli mig, Abel. Du vet, att jag inte tycker om några Judaskyssar. Gå ut du med dina kamrater. Din hustru kan ändå inte få en blund i sina ögon, förrän du kommer hem.»
Och så lektorns röst igen:
»Adjö, lilla Aurore. Se väl efter huset, medan jag är borta. Du somnar nog, ska du få se, bara du lägger dig.»
I nästa ögonblick var lektorn tillbaka inne i sitt rum och höll fingret på mun, till dess att han stängt dörren.
»Nu vet du, hur det går till. Skynda dig hem nu, så träffas vi se’n i ’lilla salongen’. Bruhn är där och Kumlander och ett par till. Det är något särskildt i kväll, ska jag säga dig.»
Det var fart i benen på adjunkten, när han skyndade hem öfver gatorna. Han gick red små, snabba steg och hans ansigte hade ett ovanligt lifligt uttryck. Nu skulle han kasta af sig skoldammet och familjebördan för en kväll. Han skulle slå sig lös och känna sig fri. Och han kände sig till och med riktigt säker på, att hans hustru skulle förstå honom och inte förstöra hans glädje genom att se sur ut. Nog visste hon, hur väl han behöfde att komma ut litet.
