— 126 —
Pastor Simonson gick fram och tog böckerna.
»Tillåter fru Hallin, att jag läser ett kapitel ur bibeln,» sade han. Det var en nästan omärklig tonvigt på ’jag’.
Fru Hallin gaf honom en tacksam blick, men det sved i henne att höra en främmandes röst i stället för sin sons, och hon fälde tårar i sin näsduk, när hon böjde ned hufvudet.
Hvarför kunde jag inte göra det? sade Ernst Hallin för sig själf. Hvarför kunde jag inte göra det? Det var honom aldeles obegripligt, och han föll i tankar, arbetade med sig själf för att få tag i skälet. Hvarför? Det var så besynnerligt.
Han väcktes ur sina tankar genom pastor Simonsons röst, hvilken lågt och hårdt uttalade inledningsorden:
»I guds faders och sons och den heliga andas namn. Amen.»
Han läste ett kapitel ur Jesu bärgspredikan, och de milda orden ljödo med en underligt främmande klang. De kommo liflöst och kyligt, som om de aldrig ägt själ, som om de aldrig uttalats af läppar, darrande af kärlek till människorna och blygsel öfver deras förfall. De kommo korrekt och stelt som torra, dogmatiska sentenser, hvilka det gäller att komma ihåg, när de behöfva citeras.
