Sida:Pastor Hallin.djvu/129

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 127 —

Ernst kände ett outsägligt illabefinnande, en ren fysisk plåga, hvilken var lika olidlig som ny.

När det var slut, tackade modern Simonson. Ernst satt kvar i soffhörnet, där ingen kunde se hans ansigte.

Alla sade godnatt. Pastor Simonson tog på sig sin öfverrock, och Gustaf följde med ned för att släppa honom ut genom porten. Selma gick in till sig.

Ernst kom fram till modern för att säga god natt. Hon betraktade honom en stund allvarsamt, utan att säga något. Så sade hon:

»Ernst, det föregår någonting med dig, men jag förstår inte, hvad det är.»

»Med mig,» sade Ernst tvärt. »Nej.»

Han drog sig ifrån henne och gick bortå rummet.

»Jag försäkrar mamma, att det är ingenting,» sade han. »Hvad skulle det vara?»

Men inom sig tänkte han: »Hvad kan hon mena med det? Föregår med mig? Hvad skulle kunna föregå med mig? Men något måste det vara, någonting. Sedan jag kommit från Upsala, känner jag som en oro i hela min varelse. Det kan icke gå på det här sättet. Jag behöfver tid att få samla mig. Åh, hvad alla människor plåga mig. Isynnerhet mamma med sin efterhängsenhet. Om jag kunde gräfva ner mig någonstans, där ingen människa kunde se mig,