— 132 —
snön, som fläcktals låg kvar på gatorna, var på flere ställen helt och hållet dold af gatslam och orenlighet. Spillningen från hästar och mullen, som mjukats upp mellan gatstenarna, hade blandat sin färg med snön och tillsammans med den bildat ett slags ogenomträngligt cement, hvilket hårdnat som en asfalttäckning.
Staden såg öde ut. I ett och annat fönster syntes bredvid en immig reflexionsspegel ett mössprydt gummansigte, som lifligt bemödade sig att följa med gatans händelser. Ett stycke framför sig upptäckte adjunkten lykttändaren. Han bar en stege med sig, och framför hvarje lykta satte han fast stegen, klättrade upp, och snart glimmade en liten gul låga fram genom skymningen, lyste upp gator och husrader samt kastade här och där in sitt sken genom fönstren i väl ombonade rum, där man satt och höll skymning och väntade med att tända lampan, till dess att lykttändaren skulle gå förbi och gifva tecken, att den officiella skymningsstunden var slut. Och vid reflexionsspeglarna rörde de mössprydda ansigtena på sig, och gamla ögon blefvo lifligare, när de sågo den lilla karlen med sin gråa kavaj och tjocka skinnmössa långsamt och betänksamt klättra uppför stegen och tända ljusen i Gammelby.
Det var adjunktens särskilda nöje att följa med lykttändarens arbete, stå stilla på gatan och se på, hur gatlyktorna tändes, den ena efter den andra, i zigzag, först på högra och sedan på
