— 135 —
stående kvickhet bland kamraterna, att »Kumlander inte kunde få annat än flickor».
Men den här gången var han liksom litet generad. Ty han visste, att nu skulle han bli föremål för drift. Och om man också är aldrig så godmodig, så kan det ändå kännas lite obehagligt.
Adjunkten beherskade emellertid sin skrattlust och frågade elakt:
»Hur är det? Har du åtta flickor nu?»
»Åh hut,» sade lektor Kumlander godmodigt. »Jag har ju inte varit gift mer än i jämt och rätt åtta år.»
Och de båda herrarna gingo skrattande uppför stadshusets trappa.
Det var lektor Hallin, som hade ställt till, att kamraterna skulle träffas just denna kväll. Han hade inte talat om hvarför, ty han ville ha »anledningen» till att blifva en öfverraskning. Men han hade lagat så, att de skulle komma dit allesammans, så många som kunde bidraga till, att det blef roligt. Han hade fått veta om, att det förbereddes något hos lektor Kumlander, af sin hustru, och sedan hade han förstått att på olika sätt känna sig för. Han hade gått i en verklig feber af oro, för att det möjligen skulle bli en pojke. Ty då hade ju hela skämtet varit så godt som förstördt. På förmiddagen hade lektor Kumlander varit borta ur skolan, och på en af rasterna hade lektor Hallin smugit sig dit och fått veta, att det hade skett. Han hoppade
