— 136 —
af förtjusning, när han fick reda på barnets kön. Hvar kväll klockan sju brukade lektor Kumlander tltta in på stadshuset och få sig en liten tuting, och att han inte skulle försumma sig på en så vigtig dag, det var tämligen säkert.
När därför Hallin och Kumlander tillsammans inträdde i »lilla salongen», funno de ett långt bord framför soffan, på hvilket det var »dukadt» med alvarligt rykande toddyvirke, och framför bordet satt hela truppen af de äldre lärarna. Tillsammans kunde det väl vara en tio personer.
Där satt doktor Björkén, en lång mager magister, med en örnnäsa, som nästan var begrafven i hans yfviga skägg. Där satt lektor Eneman, en liten fetlagd karl med skallig hjässa och guldglasögon. Hans ögon spelade omkring åt alla sidor, som om han ständigt sökte de närvarandes bifall, och på hans läppar låg ett leende, som skulle visa, hur väl han förstod att deltaga i ett godt skämt. Där satt den glade gamle ungkarlen Svartegren, som bara behöfde vända på ögonen, för att alla människor skulle tycka, att han var rolig. Han drog mungiporna ända upp till öronen af skratt, medan hans ofantliga mage bildade som en backe från bordskanten och upp till hans bröst. Där satt magister Bar- foot, en svartmuskig karl med mustascher och pipskägg samt enkeltjusare i ögonvrån. Han var misantrop och hade kommit med i misshugg. Midt i soffan satt lektor Hallin, och bortom
