— 12 —
Snön låg hvit öfver träden i promenaden. Den täckte buskarna i planteringarna, så att de sågo ut som porösa, runda kullar af snö, öfver hela fältet låg den som ett hvitt, spändt täcke, och himlen hängde grå med drifvande skyar.
Ernst Hallin såg icke på naturen denna dag. Han tänkte med ett slags underligt halfvaken reflexion på fattigdomen, som han egentligen inte visste, hvad det var, han, som i hela sitt lif ännu inte behöft tänka för sig själf. Och så kom han att minnas hemmet i Gammelby, där fadern var en fattig skoladjunkt, som gått där vid läroverket i flera och tjugu år. Och den religiösa känslan för hemmet vaknade inom honom.
När han kommit så långt ner i promenaden, att han såg dess slut, stannade han och såg på klockan. Den var öfver tio. Han vände om och gick med lutande rygg och snabba steg hemåt. Han mötte den ena efter den andra, som vandrade här i samma ärende som han — för att få litet luft, som skulle räcka att sitta inne på. I den disiga morgonluften drogo de honom förbi, utan att han ens lade märke till dem. Han tänkte bara på att hinna hem i tid, få krypa in i nattrocken igen och så sätta sig i gungstolen och läsa, läsa ända till middagen.
Det var så mycket att genomgå, så mycket att taga reda på. Det såg rent af ut, som om det blef mer och mer, ju längre han läste. Och han var så rädd för att ha försummat något, att kallsvetten stod honom i pannan, så ofta han
