— 138 —
»Hvarför kan man inte få sitta?» utbrast han.
Och man gjorde plats åt Kumlander. Han skulle i högsätet. Midt i soffan skulle han sitta.
Han såg ut, som om han riktigt haft klart för sig, att han var dagens hjälte. Denna uppmärksamhet, som skulle ha generat en annan, vållade honom icke det ringaste bryderi. Det var bara i fantasin, som skämtet generade honom. I verkligheten njöt han af denna drift, som var så grof och så alt annat än finkänslig, mycket mer, än han skulle ha gjort, om man tagit honom seriöst. Han såg aldeles öfverlycklig ut, där han placerades emellan lektorerna Eneman och Hallin. Och han brygde sin toddy med en själfkänsla, som om han varit en ung äkta man, hvilken skulle fira sin förstfödde.
Det var ett nöje att se lektor Kumlander brygga sin toddy. Med hvilken på samma gång fryntlig och vigtig min han vägde sockerbitarna i sin hand, innan han lade ned dem i glaset: Hur noga han höll upp glaset mot gaslågan för att se, att han icke slog i för mycket och inte häller för litet. Precis en fjärdedels tum öfver det slipade skulle det vara. Och så skulle sockret smälta. Inte en enda smula fick ligga kvar, så att det såg grumligt ut. Men när blandningen var klar, då hälde lektorn långsamt och betänksamt i konjaken, och när drycken fått den rätta bruna färgen, så myste hela hans ansigte mot glaset. Han tog det med en smekande rörelse i hand och sade:
