— 139 —
»Nu tror jag, man kan smaka på brygden. Skål, gossar.»
Och han förde det med en pröfvande min till sina läppar. Jo, det var bra. En liten, liten droppe konjak till, så blef det ännu bättre. Och så en lång, vällustig klunk ur det rykande glaset.
Det var tyst omkring bordet ett ögonblick. Kumlander såg sig omkring med en min, som om han ansåge sig böra säga något.
»Ja, det blef en flicka nu igen,» sade han.
Hela sällskapet började skratta. Lektor Hallin skar igenom med ett bullersamt, klin- gande skratt. Men öfver alla de andra hördes Bruhns väldiga bas.
Då reste sig lektor Hallin, och det blef tyst omkring honom. Han fattade sitt glas och äskade tystnad.
»Mina herrar,» började han med tillgjordt patetisk stämma, »låtom oss böja andäktiga hjärtan till att ett ögonblick gemensamt begrunda den vigtiga händelse, hvilken i dag fört oss tillsammans. Det torde icke vara indiskret att rent ut säga det. Vännen Kumlander har fått en flicka.
Härvid torde först vara att betänka, att han fått en flicka, det vill säga med andra ord, att han inte fått en gosse. Jag hoppas, att denna erinran icke på något sätt måtte sårande inverka på vännen Kumlanders känslor. Ty den innebär aldeles icke någon misstro till en förmåga, på hvilken vi vid altför många tillfällen sett ly-
