— 141 —
vännen Kumlander. Och jag vågar, jämte en välönskan för din fru och den lilla nyfödda, uttala den förhoppningen, att det ej måtte vara sista gången, som vi af denna anledning äro församlade.»
Bravo och handklappningar.
Lektor Kumlander klingade med talaren och tackade:
»Tack ska du ha, Hallin,» sade han. »Men jag hoppas ändå, att anledningen ska bli en annan.»
Och i det han tog sig en duktig klunk af toddyn, satte han sig ned och myste med ögonen.
»Nästa gång ska det bli en pojke,» sade han. »Det ska jag ta mig tusan bli karl för.»
Nu blef skrattet aldeles tumultuariskt. Detta Bragelöfte var det just, som man hade åsyftat att framkalla. Detta ögonblick hade lektor Hallin väntat på. Han hade gått och gladt sig åt detta i två dagar, och när det nu kom, blef han aldeles utom sig af förtjusning. Han reste sig upp och skrek, halfkväfd af skratt:
»Skål på dig, Kumlander. Säg om det där en gång till.»
»Det är rätt, Kumlander.»
»Stå på dig, du.»
Det var som en samling af lössläppta pojkar. Alla ropade i munnen på hvarandra, alla voro de glada och upprymda. Ögonblickets feststämning kommo dem att glömma dagens små vedervärdigheter, tvärhet, leda, enformigheten i deras
