— 142 —
lif, hos många motviljan mot detta lif, obetalda räkningar, amorteringslån, borgensförbindelser och vexelaccepter.
Om en stund slog lektor Hallin i bordet och ropade in mera varmt vatten. Rundt omkring bordet tömdes de bruna toddarna, och nya brygdes.
Samtalet hade nu blifvit almänt. Två och två sutto de och resonnerade. Lektor Eneman höll i uppslaget på Kumlanders rock och berättade med strålande ögon och lifliga rörelser om någonting, som hade tilldragit sig på det sista sammanträdet af stadsfullmäktige. »Tänk, att man hade vågat det emot borgmästaren! Ha ha ha! Det gjorde honom godt!» Lektor Hallin hade råkat ut för Barfoot, som var bitter och satirisk. »Ja, ginge det alla rätt, så var det nog somliga, som skulle byta plats här i världen.» Och för tionde gången berättade magistern om alla bidrag till länets flora, hvilka han ifrån sin mångåriga praktik gifvit en lektor i Stockholm. »Men hvem var det, som fick äran för det? Hvem var det?» .
Och ensam med en rykande cigarr i mun och en ångande toddy framför sig satt lektor Bruhn och vägde på sin stol, och genom de väldiga skyar af tobaksrök, som han blåste omkring sig, skymtade hans väldiga tänkarepanna fram öfver ett par vänligt blickande, djupt liggande ögon.
