— 150 —
ord, i det han böjde sin stora mage under bordskanten.
Då öppnades dörren och lektor Eneman, som varit ute på gatan för att lufta sig något, kom in. Han stannade midt i dörren och vinkade på någon, som han hade i förstugan.
»Kom in, min unga vän,» sade han och slog upp och ned i luften med en rund liten högerhand. »Vi äro några kamrater härinne och vi öka så gärna laget med en ny.»
Han drog den andre efter sig, och Ernst Hallin syntes på tröskeln. Han stod förlägen stilla och förde handen till ögonen, liksom om han varit bländad af det altför starka ljusskenet.
Adjunkten Hallin steg genast upp och gick sonen till mötes. Det var en viss upprymd värdighet i hans sätt, och han kände sig både stolt och förtjust öfver att få visa sin hemkomna son för sina kamrater. Men på samma gång vaknade hos honom ett obehagligt minne. Om hans hustru hade lagt sig eller satt uppe och väntade? Men han slog bort tanken och skakade hjärtligt hand med sonen. Lektor Hallin följde sin bror, och de stodo båda och språkade med den unge mannen, medan han lade af sig ytterplaggen.
Det behöfdes ingen presentation. Alla, som sutto i den lilla salongen, voro Ernst Hallins gamla lärare. Han hälsade litet tafatt med en känsla af skolpojken i sig, som smått retade honom, fick sig en stol och slog sig ned. Man frågade, hvad han ville dricka.
