— 149 —
kvar, ett par lamkottletter hade krupit ihop mellan några stufvade morötter längst ut i ändan på ett aflångt fat, endast den inlagda laxen och à la dauben på ål stodo orörda. Af den rökta laxen med förlorade ägg, hvilken nyss i tunna skifvor legat där och retat aptiten sida vid sida med en hop nu försvunna små chateaubriander, syntes nu icke ett spår. På sidan af bordet stod en skål, på hvars botten öfverlefvorna af den smälta glaçen simmade.
»Ja, äta kan man i Gammelby, det är en känd sak,» sade lektor Bruhn.
»Nu ska vi vara glada och fortsätta,» sade lektor Hallin och satte sig. »Nu kommer kaffet och punschen.»
Kaffet kom, och punschen kom. Och alla blefvo både glada och gladare. Nu var det Svartegren, som skulle vara rolig. Han sade aldrig mycket före supén, och under supén var han mest sysselsatt med att äta. Det var rent otroligt, hvad han kunde lägga i sig. Men när man kom till kaffet och punschen, då var det han, som skulle vara rolighetsminister. Sällskapet väntade sig det af honom. Han kunde härma tuppar och kattor och svin. Han kunde sjunga visor och trumma »Hör oss Svea» på magen medan han lät munnen blåsa klarinett. Och många andra roliga konster kunde han. Det visste han också, och han lagade sig just till att öppna munnen och säga några inledande
