11.
Det var en tyst öfverenskommelse mellan
Ernst och adjunkten, att fru Hallin
icke behöfde veta af, att Ernst varit
ute på kvällen. D. v. s. det skulle
icke ha fallit någon af dem in att
berätta henne förhållandet.
Men när Ernst på morgonen kom ned till frukosten, kände han sig smått generad, nästan som om han gjort något, hvilket han icke hade lof till. Han märkte, att moderns ögon riktades emot honom med ett ängsligt, frågande uttryck, och han erinrade sig plötsligt uppträdet dem emellan den föregående aftonen. Hela natten hade han sofvit godt, och när han vaknade, tänkte han bara på aftonens samkväm. En angenäm, munter känsla fylde honom, och när han steg upp och såg ut genom fönstret, sken solen ned öfver snödrifvorna på domkyrkoplanen, och himlen
