— 156 —
lyste blå mellan almarnas grenar. Detta gjorde honom ännu mera lätt om hjärtat, och han gnolade glada melodier för sig själf, medan han knäppte ihop västen och ordnade halsduken framför spegeln.
Men när han nu mötte moderns blick, erinrade han sig med ens hela den föregående aftonen. Hans glada stämning försvann och lämnade rum för den oro och retlighet, som beherskat honom hela den föregående dagen. Han kom att tänka på den ovilja, han känt emot Simonson, hans häftighet emot modern, och hur hastigt han hade glömt altsammans vid glaset.
Han undvek moderns blick och tvang sig att säga godmorgon, som om ingenting passerat. Sedan satte han sig ensam till frukostbordet. I det Hallinska hemmet samlades man aldrig till frukostarna, utan hvar och en kom och gick efter behag.
Han åt frukost under tystnad. När han hade slutat, erfor han en obestämd lust att komma i ensamhet, och han tänkte med en känsla af otålighet på sitt lilla rum i Upsala, där han åtminstone visste, att han altid kunde vara ostörd. Han steg upp och gick fram mot dörren.
»Hvart går du?» hördes moderns röst inifrån förmaket.
»Upp på pappas rum,» svarade han och stannade tveksam.
»Vill du inte komma in till mig först?»
»Jo, gärna.»
