— 158 —
denna sak. Altsedan dagen för predikan blef bestämd, visste han, att modern gått och tänkt på honom och kanske gjort sig stora förestälningar om det rika andliga lif, som ett så vigtigt beslut måste väcka inom honom. Hon hade knappast tänkt på annat, hon hade läst texten för sig själf, och med den kännedom, hon hade om hans karaktär, hade hon försökt att gissa sig till, hur han skulle taga texten. Hon såg i honom nu endast den blifvande förkunnaren af ordet, och hon väntade sig af honom en kämpe för guds sak, en väldig väckare, hvilken skulle röra sinnen och vinna själar för guds rike. Och hon hade längtat efter, att han själf skulle komma och tala med henne, längtat så starkt, att hon ej kunnat låta bli att fråga honom, äfven fast hon kanske förstod, att detta var honom obehagligt.
Han såg alt detta, lika tydligt som om hon själf berättat det för honom, och ändå kunde han icke öfvervinna sin olust, öfver att hon velat utfråga honom. Han var så van vid att lefva ensam med sina tankar, att han fruktade hvarje försök till intrång i den vägen.
Och hvad skulle han för rästen säga henne?
Han gick otåligt af och än uppe i sitt rum.
Hvad skulle han säga?
Han hade ju inte tänkt på sådant under hela denna tid, och det gjorde honom orolig. Alla möjliga likgiltiga saker tänkte han på. Alt hvad han såg omkring sig intresserade honom, främ-
