— 159 —
mande människor, som han blef bekant med, syskonen hemma, föräldrarna, människorna i Gammelby, väderleken, lifvet på gatorna, naturen utanför staden, där han alla dagar brukade promenera. Alt intresserade honom.
Alt, utom böcker.
Det var, som om han icke skulle kunna tvinga sig till att öppna en bok. Så besynnerligt främmande kände han sig bara att se på något, som var tryckt. Och han hade också läst länge nog. I skolan hade han användt sina fritimmar på att läsa. Och vid universitetet var det samma sak.
Hos tanten i Upsala hade han kommit att lefva, ungefär som han lefvat under de sista åren af skoltiden. Och hans egentliga förströelse under dagens lopp hade bestått i de två regelbundna promenaderna en i Flusterpromenaden efter frukosten och en på eftermiddagen i Karolinaparken. Och nu när han kommit bort från studierna, nu var det, som om alt, hvilket förut hållits instängdt eller tystats ned, plötsligt trängde sig fram och fordrade att få göra sig hördt.
Han stannade framför fönstret. Därute glittrade solen öfver snön, som tätt tillpackad sträckte sig öfver den vida planen och i runda fördjupningar sjunkit undan omkring almarnas stammar. På taken lyste den så starkt, att snön, som låg kvar, börjat smälta och sakta droppade ned från istapparna, som hängde utmed rännorna.
