— 163 —
sprang han ned utför backsluttningen och började med sin käpp att sticka hål på isen, så att det mörka vattnet fritt kunde svalla upp. Han arbetade, så att han blef svettig, och en ljus rodnad steg upp på hans ansigte. Han stack hål rundt omkring stora isstycken, stack ned dem under vattnet, bröt med händerna lös stora bitar, som han kastade upp på land, och hela tiden såg han så intresserad ut, som om han varit sysselsatt med det mest alvarsamma och nyttiga arbete. Han skulle just lyfta upp en stor sten, för att kasta den i midten af rännan, dit han inte nådde med käppen, då han plötsligt uppifrån bron hörde ett ljud, som kom honom att spritta upp och se sig omkring.
Uppe på bron stod en ung flicka och betraktade hans arbete. När den unge mannen fick se henne, rodnade hon och ämnade gå förbi. Men så hejdade hon sig och brast ut i ett klart, klingande skratt.
Förlåt,» sade hon, »men jag kunde inte hjälpa det. Ni såg så lustig ut.»
Och hon skrattade igen, så att hon fick små gropar i kinderna, ögonen glänste skälmaktigt och klart, och tänderna blänkte så frestande fram genom de röda läpparna.
Ernst Hallin kände sig duktigt flat. Det var Eva Bauman, en väninna till hans syster, som han ännu inte sett, sedan han kom hem. Han stod och såg på henne, utan att kunna svara. Så fin och vacker hon såg ut, där hon
