— 162 —
hans samvete vara så mycket förmer än andras? Det hade han talat vid Simonson om så många gånger, och Simonson hade gifvit så goda skäl, så öfvertygande, klara och bevisande skäl.
Ja, d. v. s. förkunna guds ord kunde man nog få, men man kan inte lefva på att bara förkunna guds ord, om man inte har något ämbete. Så sade Simonson, ja. Men hvad var Simonson egentligen för en karl?
Han stannade nedanför en backe, där en bro förde öfver ett bredt dike. Det stod ett par gamla tallar på båda sidorna om diket, hvilket var så djupt som en liten bäck. Tunna isstycken hängde ut från de höga dikesrenarna, och på stenarna under bron låg snön kvar. Men under istäcket porlade det och skvalpade af vatten, som forsade fram, och där det var hål på isen, såg man, hur det lerbruna vattnet ilade fram under isen, som hade en lång remna på midten, genom hvilken vattnet bubblade upp och bildade en stor svart fläck af den smälta snön.
Det var, som om detta porlande väckt honom ur hans tankar. Hans näsborrar vidgades, bröstet höjdes, med tindrande ögon stod han stilla och lyddes på detta lilla tecken till lif, som arbetade sig fram genom skogens tystnad. Han stödde sig mot broräcket och såg ned på den mörka strimman af vatten, hvilken sög sig alt längre ut öfver snön. Han fick lust att hjälpa till, och med en liflighet, som var honom ovan,
