Sida:Pastor Hallin.djvu/17

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 15 —

i åratal, kunde tankarna helt oförtänkt, liksom af trötthet eller oförmåga, plötsligt glida bort till något helt annat. Han kom att tänka på examen, och han funderade helt plötsligt på, hur det skulle kännas att vara approberad och få resa hem. Hur skulle det vara? Om några dagar skulle han veta det. Så tänkte han på, hur modern skulle sitta hemma och ängslas, och på att han snart skulle vara ibland de sina igen.

Eller också flög någon annan bild genom hans hjärna, något af det han sett på gatan, ett uppträde mellan ett par hundar, rektor magnificus, som han mött utanför domkyrkan, eller en blek skönhet med fotsid kappa och en liten kokett fjäderbarett, som kastat ögon åt honom, när han några dagar förut gått uppför Karolinabacken. När han gick fram och åter på trasmattan, som var lagd tvärs öfver rummet, tog han ibland ut stegen med vissa, beräknade mellanrum. Han gick endast på vissa färger och räknade, hur många steg det då blef från väggen till fönstret. Sedan vände han om igen och försökte att sätta fötterna precis på de ställen, där han hade trampat förut. Eller också trummade han melodier med fingrarna och bemödade sig att få dem att gå jämt ut, så att när han började med tummen, skulle de sluta på pekfingret.

Utan att läsa, utan att tänka, utan att ens veta af, att tiden led, kunde han då sitta i gungstolen och drömma eller häftigt gå fram och tillbaka på golfvet med händerna i byxfickorna