— 16 —
och nattrocken slängande omkring sig, ända till dess att han instinktlikt kom att stanna framför klockan, som låg på skrifbordet, och såg, att hon var nära half två.
Med ens tog han fatt på kollegiet igen och läste, som om det gält lifvet, ända till middagen.
Därute i våningen gick fröken Edla Lund och stälde med middagen. Än var hon ute i köket, än inne i matsalen. Inte en minut fick hon sitta stilla, sade hon själf.
Men hennes värsta dagliga bekymmer var, hur hon skulle kunna hålla tyst, så att hennes kära kandidat därinne fick arbeta i ro. Blef han det ringaste störd, så var det honom omöjligt att hvarken läsa eller tänka, det visste hon. Och därför höll hon noga dörren stängd ut till köket, så att inte ett ljud af skramlande kokkärl skulle höras in i kandidatens rum. Själf gick hon på mjuka, tunna skor tyst som en katt öfver golfvet, och hon stängde dörrarna så varsamt och försigtigt, att inte ens knäpparna i låsen skulle tränga in genom hans stängda dörr. När bordet skulle dukas, gjorde hon det alltid själf, och det var märkvärdigt, hur väl hon hade lärt sig att handtera silfver och porslin, utan att skramla.
Det var så tyst i det gamla huset vid Järnbrogatan, som om man med ens varit ute på själfva kyrkogården. De enda ljud, som hördes, voro kandidatens steg, när han trampade fram och tillbaka på trasmattan i sitt rum, eller gung-
