— 170 —
predikan. Och han hade gjort det utan ansträngning och utan grubbel, lätt som en lek.
Så att fru Hallin hade redan börjat att gifva sina onda aningar orätt.
Men att han nu skulle gå på supén i afton, det var en sak, hvilken han på förhand ansåg för aldeles gifven. Hans mor fick säga, hvad hon ville. Han gjorde tidigt toalett och kom ned i förmaket, färdig före någon af de andra.
— — Alla öfverdragen voro aftagna i lektor Hallins rymliga salong, den hvita spetsduken hängde prydligt öfver det stora divansbordet, lampans sken blef mot det hvita underlaget ännu starkare, och i den förgylda bronskronan i taket voro alla ljusen tända.
Lektor Hallin gick själf i svart frack och hvit halsduk och tog en öfverblick öfver arrangementerna. På honom skulle ingen kunna se, att han var fylda sextio år. Polissongerna voro visserligen silfvergråa och hjässan bar. Men håret hade mycket brunt kvar bland det gråa, och vid högtidliga tillfällen bar han sin fetma med en spänstighet, som om den endast varit ett uttryck för ungdomlig hälsa och kraft. Hans ansigte var nästan fritt från rynkor, åren tycktes ha gått fram öfver honom, utan att ha förmått att göra honom gammal, och i ögonen lyste en spelande munterhet, som gjorde honom nästan ung.
Han kastade en flyktig blick öfver rummens utseende — i sådana fall visste han, att han
