Sida:Pastor Hallin.djvu/173

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 171 —

kunde lita på sin hustru — och gick sedan uppför spiraltrappan, hvilken ledde till rökrummen.

Dessa två rum, ett stort och ett litet, voro hans stolthet och den största lyx, han tillåtit sig. Han såg sig omkring på denna komfort, hvilken han för sig själf kallade »europeisk», och han tänkte med en känsla af fåfänga på, att ingen i hela Gammelby kunde uppvisa maken. Han såg på spelborden, där nya, obrutna kort lågo utkastade. I lampetterna utmed väggarna brunno nya tjocka ljus, och genom portieren, som hängde snedt öfver dörren, glimmade ett ljusgrönt sken fram från den stora lampetten, som hängde midt i det mindre rummet.

Den gamle herrn granskade konjaksetiketterna och höll upp punschkarafinen mot ett ljus för att se, om den var riktigt blank och klar. Sedan räknade han glasen och slog upp en ny cigarrlåda, som han stälde mellan munstycken och sjöskumspipor på ett elegant rökbord. Därefter stälde han sig själf framför en trymå, som gick från golf till tak, och tog en öfverblick af sin yttre människa.

Han drog ihop fracken och vände sig i profil för att se, om magen vuxit sedan fracken var på sist, strök polissongerna bakåt och rättade på halsduken. Lektorns lediga sätt att knyta en hvit halsduk, var hans stolthet. Så nickade han åt sig själf och gnolade omedvetet på en fransk operettmelodi.