— 173 —
»Ja, mamma,» lät det inifrån ett angränsande rum.
»Skynda dig!» ropade modern. »Jag hör Axels steg i trappan.» Lektor Hallin fick plötsligt ett nytt ärende upp i rökrummet.
»Se så för tusan, ska nu han komma före de andra?»
Hans hustru gaf honom en förebrående blick och gick ut i köket för att de unga skulle få träffas ostörda. Den här lilla stunden kunde man väl åtminstone unna dem.
I en fart kom Gabrielle utspringande. Hon var klädd i hvit tyll med skära rosetter. Och hon stälde sig skälmskt framför dörren och väntade på att få höra fästmannens ringning.
Den lät inte häller vänta på sig, och med snabba fingrar öppnade fröken Gabrielle dörren, sprang sedan ett par steg baklänges och väntade på den effekt, hennes drägt skulle göra på fästmannen. Hennes lilla mun rörde sig otåligt, och ögonen blänkte under den krusade luggen.
Löjtnanten kom in. Han var i uniform. Kappan kastade han af sig och stannade i full parad med sabel vid sidan och epåletter framför fästmön. Båda stodo de stilla ett ögonblick för att njuta af den andras förtjusning. Gabrielle formligen åt honom med ögonen. Och med ett litet skrik och en själfsvåldig rörelse kastade hon armarna om hans hals och öfverhöljde honom med kyssar.
