— 172 —
Rak i ryggen och med mjuka, elastiska steg gick han utför spiraltrappans mattor och in i salongen.
Där stod hans hustru, sysselsatt med att sköta om den stora lampan, som varit för högt uppskrufvad.
Lektorskan Hallin var klädd i en svart sidenklädning med släp. Vid halsen satt en stor brosch af guld, i hvars midt glänste en pensée af juveler, och omkring den högra armen blänkte ett armband af samma metall, besatt med äkta perlor. Ärmarna voro korta och halföppna samt visade ett par fylliga armar, hvilka ännu hade ungdomens hvita mjukhet.
När hon såg lektorn, gick hon emot honom och lade armarna om hans hals.
»Abel!» sade hon.
Lektorn kysste henne flyktigt på pannan och sköt henne sakta undan. Han var van vid denna känslofullhet, strax innan gästerna skulle komma.
»Ja, min kära vän,» sade han. »Tiden går.»
Och han kastade en blick i spegeln för att se efter om skjortbröstet eller halsduken lidit någon skada.
Lektorskan seglade fram öfver golfvet med den egendomliga gång, som är vanlig hos feta och småväxta fruntimmer, isynnerhet när de äro klädda i sidenklädningar.
»Gabrielle,» ropade hon ut genom dörren.
