— 175 —
Och lektorskan kom med fart inseglande från köket för att skipa rättvisa.
»Ni borde riktigt skämmas att bära er åt så här i dag, när det kommer främmande. Har jag inte sagt er, att ni ska låta bli att retas med stora syster?»
Men i detsamma ringde det på klockan, och Elin skickades ut efter huspigan, som skulle vara tillstädes i tamburen. Lektorskan gick in i salongen för att vara färdig att taga emot, och Gabrielle hängde sig ännu en gång omkring fästmannens hals i det hon öfver hans axel kastade en extra systerlig blick på »de välsignade ungarna».
Gästerna började komma. I tamburen blef det trängsel. Framför toalettspegeln aflöste herrar och damer hvarandra. Det var solida gamla damer med mössor och hårklädsel, gamla herrar med gråa peruker eller bara skinande hjässor och grått skägg. Det var medelålders herrar, de flesta med kala pannor och skinande anleten. Det var eleganta unga herrar med nedkammad lugg och pince-nez. Där funnos medelålders damer med slätkammadt hår och en svart rosett öfver hjässan, alvarliga, stela ansigten, som föraktade världen och alt hvad världens var, och som kommit hit för att visa, att de kunde bruka världen, så som brukade de den icke. Sist funnos där också glada, rosiga flickansigten, hvilka dröjde där länge och lämnade spegeln med just det leende, som var nödvändigt, när man skulle gratulera på en bröllopsdag.
