— 176 —
Ty alla, som gingo in, gamla och unga, herrar och damer, alla hade de handskar som till en bal, och somliga af herrarna, som brukade resa till Stockholm och visste, hvad som var fint, höllo chapeau-claque i händerna och behöllo den, medan de stodo i förmaket eller salongen och språkade med damerna, stannade i en vrå eller vid en dörrpost och i eleganta stälningar bildade staffaget i den brokiga salongsinteriören. Och alla kommo de för att gratulera. De bugade, och de nego, och där flögo ord så hjärtliga och så glada, som om ingen kunde drömt om, att en sky någonsin vågat att ens för en sekund förmörka solen på detta lyckliga äktenskaps mönsterhimmel. Fruarna togo sin kära, kära Aurore i famn och kysste henne på munnen eller kindbenet, alt som det kunde falla sig. »Herre gud, lilla Aurore.» »Du ser ju ut som din egen dotter.» »Är det verkligen tjugo år, som ni varit gifta?» »Ja, såge man inte barnen, så kunde man då rakt inte tro det.» »Den söta Gabrielle! Tänk, att hon redan har fästman.» Min rara Aurore, hvad det var snällt af dig att komma ihåg oss.» »Jag är så ledsen att inte ha några blommor. Men alla mina blommor ha farit så illa i vinter.» — Det sista var biskopinnan.
Men det var också alvarligare lyckönskningar, som yttrade sig i långa, menande handtryckningar och hviskande ord. »Gud välsigne dig, lilla Aurore, och gifve dig alt godt.» Medan herrarna mera enformigt uttryckte sina känslor
