— 177 —
för tillfället: »Har den äran.» »Gratulerar.» »Hoppas … ännu många … glada … år.» »Hm … Häm … o. s. v.
Och fru Hallin tog emot dem alla och nyanserade sina svar efter hälsningarne. Hon log gladt mot de glada och vemodigt mot de alvarsamma. Och medan gästerna fortforo att komma, rörde hon sig ifrigt fram och åter mellan soffan och dörren. Hon fick dem att sitta ned på sina platser och glömde hvarken rang eller antipatier vid placeringen.
Lektor Hallin var glad och strålande. Rak och elegant förde han sin korpulenta kropp mellan damernas långa släp och salongens prydnadsmöbler, utan att trampa ned eller stöta emot. Han hade artiga och förbindliga ord till de äldre damerna, galanta blickar och faderliga klappar på axeln eller kindbenet åt de unga flickorna. Biskopen, som han var du och bror med, ägnade han en bugning, så respektfull, som sig borde för skolans eforus, beledsagad af en liten munter blinkning, hvilken antydde brorskålen, och för sina kamrater hade han all den ogenerade lustighet, som icke skulle ha passat i en salong för någon annan än för lektor Hallin. Han gjorde grimaser åt dem, knuffade dem i ryggen och klappade dem på axeln, så att det smälde i det fina klädet på frackarna. Ty så väl vid dessa mera oskyldiga förbrytelser mot det passande, som ock vid förseelser af mera alvarsamt slag,
